I maj månad brukar jag vara i naturen så mycket som möjligt för att främst leta björn.

Efter närmare två veckors björnletande utan resultat började jag tappa glöden. När jag körde omkring i skogen funderade jag över hur tokig man egentligen kan bli. Att leta björn är ju i stort sett som att leta efter en nål i en höstack. Men samtidigt vet man ju aldrig – plötsligt händer det. Och det gjorde det! I ögonvrån såg jag en björn som sprang in i skogen när den hörde min bil. Att bara se den ett par sekunder var nästan värre än att inte se något alls. Så jag bestämde mig för att försöka genskjuta den. Jag gick in efter en traktorväg en knapp kilometer från vår mötesplats från motsatt håll. Slutligen hittade jag den, sovande på en sten. Jag satte mig på en stubbe och studerade den trötta och gäspande björnen en lång stund. När vinden tog i vågade jag trycka av kameran. Men för det mesta njöt jag bara av situationen, fällde ett par glädjetårar och försökte lägga in varje sekund av detta möte i minnet.